angående eftervården inom kriminalvården.

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Mot. 1972:110

7

Nr 110

av herr Wiklund i Stockholm

angående eftervården inom kriminalvården.

Vid en granskning av de nuvarande förhållandena inom den öppna
kriminalvården eller frivården är det tämligen omöjligt att undgå att
göra följande två iakttagelser.

Den ena iakttagelsen gäller den höga återfallsfrekvensen bland villkorligt
frigivna och det utbredda alkohol- och narkotikamissbruket
bland dessa, vilket missbruk sannolikt, här som annars, spelar stor roll
för den lätt iakttagbara och ofta grova misskötseln. De närmare orsaksfaktorerna
bakom denna situation inom frivården är antagligen ganska
komplicerade. En av dessa är dock den uppenbart otillfredsställande
funktionen hos den del av frivården som kallas eftervård. Bristen på en
effektiv eftervård är f. ö. ett förhållande som man kan iaktta även inom
den av barnavårdslagen reglerade ungdomsvården, nykterhetsvården och
vården av psykiskt sjuka. Här skall dock uppmärksamheten ägnas åt
kriminalvårdens eftervård.

Det är tydligt att skyddskonsulentorganisationen, som står till övervakningsnämndernas
resp. de s. k. centrala nämndernas förfogande, är
underförsörjd med personal och resurser i övrigt, ett problem som länge
varit föremål för statsmakternas intresse. Det vill dock synas som om
bristerna inom eftervården inte enbart beror på otillräckliga personella
och andra resurser hos frivården utan även sammanhänger med planerings-
och kommunikationsbrister i det enskilda fallet, t. ex. då det gäller
bostadsanskaffning och arbetsberedning, socialvården etc. Det synes
här finnas behov av inte enbart resursförstärkningar utan också av en
förnyad, noggrann genomgång av eftervårdens hela uppläggning och
funktionssätt. Brister därvidlag kan inte minska eller avlägsnas bara
genom personalförstärkningar på kriminalvårdssidan. En allmän och
radikal kvalitetshöjning av eftervården i vid mening måste med kraft
eftersträvas, eftersom återfallen bland de frigivna innebär stora ekonomiska
förluster för samhället och enskilda samt risker för kronisering
av kriminalitet hos de frigivna. Det synes därför i hög grad angeläget
att snarast få till stånd en till kriminalvårdens eftervård begränsad, snabb
analys av denna vårds läge och förutsättningarna för dess snara effektivisering
inte enbart genom personalförstärkningar utan t. ex. genom utökat
och förbättrat samarbete framför allt vid frigivningsplaneringen
mellan kriminalvårdsorganen och de bostads- och arbetsförmedlande
organen, de alkoholist- och narkomanvårdande organen, socialhjälpsor

Mot. 1972:110

8

ganen etc. Denna analys synes lämpligen böra utföras av kriminalvårdsberedningen,
som efter en sådans genomförande bör framlägga förslag
till konkreta åtgärder för att häva nuvarande krisläge inom eftervården
av villkorligt frigivna. Att detta läge är särskilt påfallande i tätortsområdena
gör inte behovet av snabba motåtgärder mindre påkallade.

Den andra iakttagelsen gäller övervakningsnämndernas verksamhet.
Hos många samhällsintresserade medborgare tycks det intrycket ha befästs
att de tämligen nytillkomna övervakningsnämnderna ännu inte utbildat
en någorlunda enhetlig praxis t. ex. i vad gäller förutsättningarna
för förverkande av villkorlig frigivning, användningen av omhändertagandeinstitutet
etc. Flera iakttagelser talar för att detta intryck svarar
mot verkligheten. Under den tid då till kriminalvårdens anstalter hörde
en anstaltsnämnd för varje sådan anstalt var det högaktuellt att justitiedepartementet
skulle anordna en eller flera samrådskonferenser för ledamöter
av dessa nämnder. Sådana kom dock av tidsbrist inte till stånd
före nämndernas avskaffande. Det vill synas som om samråd mellan
övervakningsnämnderna och utbyte av erfarenheter mellan dessa genom
anordnande av ett antal konferenser för dessa nu vore i hög grad
önskvärda. Initiativ i denna angelägenhet kunde lämpligen tas av kriminalvårdsberedningen.
Syftet med dessa konferenser skulle givetvis vara
inte enbart allmänt samråd utan främst att finna vägar till effektivisering
av frivården och speciellt eftervården samt att främja en enhetlig
praxis i övervakningsnämndernas verksamhet.

Med stöd av vad sålunda anförts får jag föreslå

att riksdagen, i syfte att uppnå en angelägen förstärkning av eftervården
inom kriminalvården, beslutar att hos regeringen
hemställa att denna motion överlämnas till kriminalvårdsberedningen
för beaktande.

Stockholm den 18 januari 1972

DANIEL WIKLUND ((p)
i Stockholm